Slippa tigga.
Känna att man bestämmer själv.
Sparad mat, mat att äta när som helst.
Det vore nog skönt, att bestämma själv.
Men tänk om någon kom och diskade ur skålen medan jag sov eller var ute.
Tänk om någon trodde att jag lämnat spagetti där i skålen för att jag
inte ville ha mer.
Tänk om någon då bara skulle slänga allt i soptunnan.
Utan att tänka på mig. HEMSKT...spagetti, som är så gott.
Spagetti.
Lämna spagetti.
Det vore inte likt mej.
Dom skulle tro att jag var sjuk.
Dom skulle komma rusande helt förtvivlade. Stor förvirring skulle utbryta.
Dom skulle känna på min nos om den var varm, dom skulle titta mig i munnen.
Dom skulle klämma på min mage, ringa i telefoner, springa hit och dit,
för att till slut stoppa mig i den där illaluktande bilen och köra mig till det där stället där alla har vita rockar
talar vänligt men bara gör saker med mig som gör ont.
Nä.
Usch!
Det där med spara kanske är en bra ide.
Men inte mat.
Mat.
Mat...det är nog inget man sparar.
Nä...
Mat,...den ska man nog kasta i sig på en gång.
Annars försvinner den.
Eller också tror folk att man är sjuk.
Fast man inte är det.
Vissa saker ska man nog vara noga med.
Som mat tex.
Tänk om det plötsligt, en dag inte fanns någon mat i skålen.
Om jag gick dit och nosande, väntade, la huvudet på sned och
viftade på svansen, men skålen ändå förblev tom.
Jag skulle dö.
Det skulle jag.
Jag skulle bli en alldeles död klump med fyra ben, kall nos,
hängande öron och slapp svans.
Alldeles jätte död.
Alldeles ut svulten.
Alldeles ingenting.
Borta.
Jag skulle inte längre vara en klump på fyra ben med nos,
svans och hängande öron.
Nääh.
Det där med maten ska man inte fundera över
Den ska man äta
Nu ska jag sova.
Fasligt, vad det här golvet var hårt i dag.
Jag får pröva en ny ställning
Nähä.
Och nähä.
Inte så heller...och inte så...så här då..? Ja,
det var bra.
Skönt,...hum
Nähä...hopplöst...nu var det omöjligt.
Alldeles helt hopplöst.
Är det inte något av alla benen som ligger fel så är det
något annat.
Vad ska man med alla ben till?
Kunde det inte räcka med två?
Eller ett.
Man kunde åtminstone få slippa ett. Och den där svansen!
Den där svansen.
Vad ska man med svans till?
Egentligen
Jag menar, att den viftar när man är glad, det är ju bra genant.
Hur fan ska man kunna spela kall, oberörd och ball, när man har en grej
i rumpan som avslöjar allt på en gång.
Ha,ha,...titta vad glad han är, säger alla och tittar där bak,
när man försöker se ut som ett nymoget åskmoln där fram.
Det är förbannat svårt att se ut som ett nymoget oskmåln,
särskilt om man håller på att spricka av lycka.
Då avslöjar och fördärvar den där svansen allt
Det är inte kul.
Det är inte alls kul.
Det är inte ett dugg, kul.
Det är helt enkelt rent...
Undrar om jag kan bli av med den?
Kan man slippa svans om man är en klump på fyra eländiga ben,
med nos öron och simmiga ögon?
Kan man det?
Förresten, finns det hundar utan svans? Katter finns det, det har jag hört berättas om.
Katter utan svans blir berömda.
Det har jag hört sägas.
Tänk om hundar utan svans också blir berömda?
Då blir jag nog berömd, om jag bara blir av med den där svansen.
Då blir jag berömd!
Förresten.
Den där hunden som var utanför affären, den där dagen då det var
någon som tappade en ost.
Den hunden, den där som luktade bonvax, den hade ingen svans!
Näh, den hade inte det.
Jag kommer ihåg det nu, DEN HADE INGEN SVANS!
Det var fult.
FULT!
nnnnn
nnnn
.